Som regel blir man en zombie genom att bli biten av en annan, och därmed smittas av viruset. Men idag kanske det finns en annan källa till att bli förvandlad till zombie – våra smartphones.
Anders Westgårdh på Aftonbladet har skrivit en läsvärd kolumn om hur vårt användande av smartphones gjort att vi blivit beroende av att det hela tiden ska hända saker, och att vi låter oss guidas genom livet via skärmen på vår senaste smartphone. Det är så klart mest på skämt och med glimten i ögat. Men faktum är att det är rätt tänkvärt.
Med en smartphone till hands behöver man aldrig ha tråkigt. Telefonen kämpar för att vi inte ska ens komma i närheten av intighet, ledsenhet, tomhet. Vi ska hela tiden känna att det händer något. Att bara sitta utan att göra något är uteslutet. [Källa: Anders Westgårdh]
Som Westgårdh skriver är det inte våra smartphones det är fel på. De är tvärtom briljanta små enheter. Problemet är hur extremt beroende vi har blivit av dem, och kanske framför allt sociala medier.
Att vi hela tiden känner ett behov av att offentliggöra vad vi sysslar med för tillfället, samtidigt som vi måste hålla oss á jour om vad som hela tiden händer i våra vänners liv – eller för den delen, vad som händer runt om i världen, och vad kändisar sysslar med. Zombies lever på att konsumera hjärnor – vi lever på att konsumera information.
Med jämna mellanrum läser vi om rapporter som visar att ungdomar presterar allt sämre i skolan bland annat på grund av att de får för lite sömn och vila. De sitter uppe nätterna igenom och följer flödena på Facebook, Twitter, Instagram och så vidare. Och istället för att slappa och vila, måste någonting hända hela tiden.
Sociala medier prioriteras
Och för att markera att jag på intet sätt är annorlunda, och att jag inte försöker säga att jag vet hur man lever rätt, så kan jag inflika att jag nyss avbröt skrivandet för att ta en bild på en av våra katter – som krupit ner i min väska – och lägga upp på Instagram, Facebook och Twitter. Nu kommer jag säkert att uppdatera Instagram-flödet flera gånger i hopp om att mina följare ska gilla bilden. Varför?
I helgen var jag tillsammans med familjen i Stockholm, och ett av de stora nöjena är att sitta och titta på folk. Det är något som inte går hemma, eftersom jag kan gå en hel arbetsdag utan att se en enda människa. Bland annat var vi på NK och jag stod på våningen med herrbutiker och tittade ner på restaurangen där nere. Sådant tycker jag är roligare än att titta på kläder (framför allt när två t-shirts kostar lika mycket som en ny laptop, smålänning som jag är).
Det var väldigt många av paren som satt och åt, som samtidigt pillade på sina smartphones istället för att fokusera på flickvännen/pojkvännen. Och hur många är det inte som, när maten kommer in på restaurangen, först av allt tar fram sin smartphone för att fotografera maten och lägga upp på sociala medier (återigen – det här är sådant jag själv också gör).
Förhoppningsvis är det fortfarande nyhetens behag som gör att vi bara måste pilla med våra smartphones trots att vi sitter på krogen med bästa vännerna. Vi måste ha vår skärmfix. Bara en snabbis. Kolla mejlen. Instagramma en bild av maten. Googla ett samtalsämne. Knäppa en selfie, bli bekräftad med den heliga gillatummen. [Källa: Anders Westgårdh]
Ibland verkar det som om det är viktigare att dokumentera saker man gör, än att verkligen uppleva sakerna. Har du varit på en konsert de senaste åren? Det är väldigt många som upplever konserten genom att spela in den på sin smartphone, och istället för att titta på scenen, titta på skärmen.
Man kan inte bara gå på en konsert med sitt favoritband och njuta av spelningen. Nej, man måste checka in på spelningen på Facebook och FourSquare så att vännerna på sociala medier ser att man är där; biljetten fotograferas och hashtaggas för Twitter och Facebook; spelningen dokumenteras med video för YouTube och bilder för Instagram; man kollar upp låttitlar, sångtexter och annat på Wikipedia; kontrollerar om låtarna finns på Spotify, och i så fall dela dem till Twitter; och så vidare…
Anders Westgårdh är inte helt fel ute när han avrundar sin kolumn:
Det finns en tydlig dimension av rädsla i vårt sätt att överutnyttja våra smartphones. Den största skräcken är att batteriet tar slut. Det är värre än ett bensinstopp i Death Valley. Jag är ingen psykolog (men det finns säkert en app …), men tror att vi lider av galopperande kollektivt smartphone-beroende. [Källa: Anders Westgårdh]
Läs mer:
- Är du beroende av mediakonsumtion?
- Farmville och Facebook missbrukas av tjejer
- Internetberoende är som knarkare
